We can do anything - we're fearless when we're young...

Brune- och vitetass

Idag är jag ostoppbar känns det som, jag skulle kunna ta tag i vad som helst. Så kände jag inte igår. Gårdagen var fruktansvärd rent psykiskt, utan någon som helst anledning egentligen. Jag har börjat fått sådana toppar och dalar på senaste tiden att jag har frågat mig själv om jag börjar bli sjuk eller något. Jag kanske borde ta hand om mig bättre än jag gör, sluta vara självdestruktiv på det sättet jag är.

Jag kan inte relatera till andra människor som alla andra verkar kunna göra. Jag vill vara ensam på ett sätt, inne i min värld, jag vill sluta mig och oftast inte träffa andra gnälliga, missnöjda människor som inte har något att tillföra mig ändå. Ibland behöver de inte ens vara på det sättet, de kan vara hur trevliga som helst, men jag vill bara sitta i mitt hörn och isolera mig. Det har varit så länge nu, kanske sedan jag var tonåring, jag har bara inte tänkt på det förrän de senaste åren då det har blivit lite av ett problem. Kanske inte nödvändigtvis för mig, men för andra.

Jag måste ha struktur, annars ballar jag ur. Det går inte att komma en halvtimme/timme innan och bestämma en sak, eller ändra sig fram och tillbaka för många ggr för då får jag panikångestkänningar. Jag tycker inte om för mycket intryck på en och samma gång, då jag blir ofokuserad och tappar tråden. Jag måste ha städat kring mig, annars går jag omkring och konstant plockar runt bland sakerna och kan inte fokusera på något annat. Avbryter någon mig när jag pratar så börjar jag att stamma. Jag måste skriva upp dagens göromål på en lapp för annars klarar jag inte av att göra något av det jag ska göra. Jag klarar inte av att hålla så mycket saker i huvudet för jag glömmer bort det. Det är lätt att skratta bort allt, men det har blivit ett jättestort problem för mig och jag undrar om jag har något enklare handikapp av något slag.

Sen tycker jag att det är hemskt att vara såhär öppenhjärtlig om det som jag tycker är jobbigt, men det hjälper en iaf att se sig själv från ett annat perspektiv. Och trots allt, vilken tur att jag ändå är som jag är, för annars skulle jag ju inte vara jag.

Här är min skrutt och jag! Idag var han faktiskt riktigt gosig och klättrade upp på min axel!

Sötskrutt! Man kan inte vara arg längre än en sekund på den här sötnosen!

Idag har jag inte haft lust med någonting egentligen. Det lilla jag tagit mig för är att:

1) frosta av frysfacket i kylskåpet (håller fortfarande på!).
2) snabb tur till affären för att proviantera.
3) rastat Tidus på sängen. Igår kröp han in i en kudde och tuggade sönder kuddfodralet inifrån! Efter jag bokstavligt talat fått hälla ut honom så blev han arg på mig och knuffade mig på armen först med båda tassarna, och när han fick tillrättavisning så bet han mig surt i armbågen, så då åkte han in i buren. Tonårstrots beivras i detta hus!
4) småstädat lite. Samt mejlat ams.

I stugan så verkar de iaf ha det rätt bra. Pratade med både Jens och Antoine igår, och allt är bra förutom att Jens har ett sånt hemskt skoskav att vandringen helt blivit inställd i stort sett. Han har tydligen riktigt hemska sår. :S Lägger in ett par bilder som jag lånar av Matthias Nestor, jag tror att det är helt i sin ordning.

Jensa och Antoine, uppe på ett fjäll (© Matthias Nestor)

 

 

Nestor och Antoine vid stugan. Den verkar stor! (© Matthias Nestor)

Rör inte min kompis! So different, but yet the same...

Den här veckan har den ordinarie kameran åkt på semester till fjällen, så istället så får jag dokumentera med mobilkameran. Ibland med bra resultat, ibland med sämre. Idag när jag gick till affären så slogs jag av hur höst det faktiskt har hunnit blivit. Jag gillar det röda i konstrast med allt annat.

Nu är de på väg igen, Tomahawk-gänget. Denna gång utan en kvinnlig hand som kan styra upp saker och ting (dvs Vici). De tre herrarna begav sig mot Vemdalen, destination Björnrike, runt 12-tiden idag och de är förmodligen fortfarande inte framme förrän om ca två timmar eller så. Det är ändå en bit att åka, kanske runt 60 mil. Tyvärr valde jag att stanna hemma (hmm?!) framför att bo i stuga och vandra omkring i fjällen i en hel vecka, men så har jag ju min lilla kompis att ta hand om, samt att jag måste hålla ställningarna här hemma med jobbsök och annat sånt där. Jag kommer att klara mig alldeles utmärkt och det kommer de nog också... får vi iaf hoppas, haha! De kommer hem igen på lördag.

Det blir helt klart mycket Tidus just nu här i bloggen, men jag kan inte rå för det för han är ju SÅ SÖT! Nu har han börjat att sova utanför huset, i ett av hörnen. Han kanske tycker att det känns tryggt och bra och lite varmt samtidigt efs en lampa lyser in där i hörnet och kanske ger lite extra värme.

Det var en hård dag igår för Tidus, men efter det har han gaskat upp sig lite. Speciellt under natten när han har rivit och stökat runt. Det är jobbigt att inte få någon uppmärksamhet nattetid så då tar man i lite extra, haha. Idag har han inte varit lika lugnt som igår, utan rivit runt, burit omkring spån och skuttat (!) runt i buren. Men mest sover han ju förstås för att vila upp sig inför natten, då han förmodligen planerar att riva stället totalt.

Lite deppig efter att ha kommit hem? Kanske mindes polarna och tänkte tillbaka på den gamla goda tiden.

 

"Leave me alone, fuck off!!" - Tidus är tonåring, det märks...

 

 

Det kom folk framåt kvällen och tittade på honom, då blev han först nervös och sen slocknade han hos matte

Välkommen hem till ditt nya hem, Tidus Castillio. Hoppas att du ska trivas och att vi får många roliga år med en massa bus tillsammans! :) <3

Idag fick de in gerbiler på Huddinge Zoo. Vici mms:ade såklart och rapporterade detta, så efter jag har mött upp Antoine ska vi gå dit och hälsa på.

Tass!!

Eftersom fredagen bestod av Antoines födelsedagsfest, så bestod dagen efter av en hemsk bakfylla... Ja, jag skäms faktiskt över att erkänna det. Drack inte mer än vanligt, vilket inte är så extremt mycket egentligen, men blev ändå sämre än jag nånsin varit förut. Med ihållande huvudvärk och en utomjordisk trötthet så masade vi oss till Älvsjö där Jensa hämtade upp oss för en eftermiddag och kväll på Heron City.

Vi började med att äta lite mat på Pizza Hut. Antoine fick presenter bestående av ett rosa ridspö, ridvantar och... en hästbok... och... där började han förstå åt vilket håll det började gå och den minen är något man inte kommer glömma på länge. Han fick en ridlektion. Utöver detta bör man veta att han har smått men efter att han red förra ggn med sina polare, då hästen både satte av i galopp, samt åt buske ömsom varandra. Han är med andra ord ingen hästmänniska.

Sen blev det lite bowling i ett par timmar och sedan avslutades kvällen med att vi gick på bio och såg Predators; en rätt halvkass film kan jag tycka. Filmen var inte det enda som var halvkasst efs det satt 10-15 snorungar en bit ovanför oss som störde något så enormt att biopersonalen var tvungna att avhysa dem. Nödvändigt att lägga 95 spänn var för att bara sitta där i 20 min och babbla kan man tycka. Sen satt det en kärring snett nedanför oss, vars mobil ringde 2 ggr och hon svarade båda ggrna!! Plötsligt uppenbarade det sig för mig varför jag HATAR att gå på bio och varför jag är en misantrop ända in i själen. Men utöver detta så var dagen väldigt trevlig.

Jag drog en strike det första jag gjorde!

 

 

 

 

Antoine var en mästare med klotet

Känns som att det var evigheter sen jag skrev i den här bloggen, och det var väl mer än en vecka sen nu. Min hjärna kokar över utav funderingar som jag inte riktigt kan få ner i ord och som heller kanske inte passar så himla utmärkt på bloggen. Grunden till detta är bara: hur är människor fan funtade? Och vad tror folk om mig egentligen? Det är bara en liten fråga som jag har frågat mig själv i flera år nu. Ser jag ut som "hej kom och kör över mig och när du ändå är igång så sparka på mig?". Förlåt, men jag bara undrar. Jag tror att alla kanske har dessa funderingar då och då, men det är helt enkelt inte classy att säga nåt om det. Det är "coolt" att vara tyst om det, spela sval och gå vidare utan att säga något om det. Men jag orkar inte längre. Jag vill sluta älta nu och leva mitt liv som jag alltid velat leva det; lugnt, stillsamt, fredligt, i gemenskap och utan en hemlig agenda (nej, för jag har faktiskt inte det och har aldrig haft).

Aja, nu skrev jag det och nu ska jag gå vidare med mitt liv.

För er som känner för lite koreansk popkultur får gärna kolla in min andra blogg som jag för på wordpress: Inkigayo. Musik, mode, filmer och annat smått och gott.

Bröllop i helgen när de lyckliga tu, Fredrik och Jenny i Örebro knyter hymnens band! OCH till detta kommer förstås  den eviga frågan vad man ska ha på sig! Valfri klädsel säger inbjudan, vad säger Ebba von Sydow i frågan tänker jag och plockar upp Ebbas Stil från 2006. Det är iaf den enda boken jag har med lite klädvett och etikett i.

Vad säger Ebba om valfri klädsel då? Hon säger ingenting... Haha!

Fort över till Annas favorit (haha), Magdalena Ribbing. Sök på Internet. Vad säger hon? Finner ett utdrag från en chatt med henne.

"Vad innebär valfri klädsel både för man och kvinna? Vi skall på kyrkbröllop i september.
Magdalena Ribbing: Valfri klädsel är välment av inbjudarna men tyvärr en av de dummaste klädkoderna som finns för fester. Den ställer bara till krångel för gästerna som inte vet om de ska mörk kostym eller jeansnivå. Men klär du dig på nivån Kavaj, alltså en hygglig vanlig gåbortsklädsel, så kan det inte bli alltför fel."

Kavajnivå alltså. Då ska man ta reda på vad kavajnivå är för nåt. Enligt Ebba von Sydow: "För killarna innebär "kavaj" egentligen mörk kostym och för tjejer är det kort partyklänning (den lilla svarta brukar vara min räddning) eller ett par eleganta, svarta långbyxor (men inte jeans!) och en partytopp."

Bara att kolla vidare i garderoben då!