Dags för lugg
Lämnade min slitna vardagslook och bestämde mig för att satsa på lugg istället. Mycket mer goth och fotomodell-esque.
Mobbing
Episoden i mitt liv som är som gjord att garva åt: Jag gick i åttonde klass och min plågoande gick i klassen över mig. Jag kände honom inte ens, hade aldrig ens pratat med honom, men han hade valt ut mig av någon anledning. Det började som en pik när jag gick förbi biljardbordet en dag. Den här killen hängde väl med skolans "tuffa" gäng, dvs grabbgänget som var helt förtappade redan vid 15 års ålder. Söp, slogs och allt sånt där. De hade inga begränsningar verkade det som.
Iaf, från biljardbordet kom en plötslig kommentar i form av ordet "subba". Jag gick vidare, oberörd, jag förstod inte att det handlade om mig, det var alldeles för orealistiskt. Men allt eftersom dagarna gick så insåg jag och mina kompisar mer och mer att han hade valt ut mig, för glåporden började hagla alltmer varje gång vi gick förbi gänget i korridorerna och i centralkapprummet.
En dag drogs allt till sin spets. Jag hade hört hans arga kommentarer i flera veckor, och han verkade bara bli argare för varje gång han inte fick någon bekräftelse från mig. De flesta mobbare brukar lägga av efter att de inte fått något gensvar, men den här människan måste haft någon form av bokstavskombination, jag kan inte tänka mig något annat. Den här dagen gick jag och mina kompisar som vanligt genom centralkapprummet, och tuffingen satt med sitt coola gäng på några av bänkarna där när vi fick förbi. Genast började han att skrika på mig så fort jag gick förbi.
"Din jävla subba! Jag pratar med dig!", skrek han efter mig när han som vanligt inte fick något gensvar. Sedan följdes det av "Din jävla äckliga apa! Titta på mig!", varpå det klickade till i mig, jag vände mig om och tittade trött på honom, inte en min hade jag i ansiktet. Jag insåg att jag var tvungen att göra någonting åt det, inte för att jag blev ledsen av det han sa, utan för att det var så sjukt och onödigt. Så såg jag att ett par bänkar bort satt en av min storebrors bästa kompisar, en kille jag i stort sett vuxit upp tillsammans med, och det klickade till i mig igen.
Jag klev fram ett steg mot min plågoande och "Vad sa du?", varpå han kontrade med: "Jag sa att du är en äcklig liten subba!". Jag stod helt stilla och log nästan åt honom och sen sa jag: "Vad var det du sa?". Mina kompisar började skruva nervöst på sig, en av dem klappade mig på armen och sa: "Vi går, Linda, kom!", men jag var fullt upptagen med att analysera denna knasiga människa, som nu hoppade bryskt av bänken och med tunga och snabba steg var på väg mot mig. Hans blick var helt sjuk, som att han skulle kunna mörda mig, och han kände mig inte ens. Sen skrek han över hela centralkapprummet: "Din jävla lilla subba, jag skulle kunna tysta dig totalt!"Alla i hela det där utrymmet vände sig om, och givetvis min brors kompis, som på en sekund insåg situationen. Han bokstavligen flög upp från bänken där han satt, jag minns det som igår. Ett par sekunder senare låg min plågoande på marken med min brors kompis över sig, kompisen röd i ansiktet av ilska.
"Vafan håller du på med?! Vet du vem hon ÄR!? Hon är ****** syrra, fattar du! Be om ursäkt, annars åker du på spö!!" Min plågoande gnydde och vred sig under hans grepp. "Be om ursäkt!!"
Ett högt förlåt ekade rätt snart genom centralkapprummet. Sen släppte min brorsas kompis på greppet, markerade med att släppa min plågoande bryskt i golvet innan han gick tillbaka till sin bänk och satte sig.
Min plågoande besvärade mig aldrig mer igen, faktum är att han vågade inte ens titta åt mitt håll när jag kom och gick i korridoren. Jag har alltid varit road av den här historien. Jag var aldrig rädd, jag var aldrig ledsen, jag var bara förundrad. Och jag vet att sådant här pågår dagligen ute i skolorna, och DET gör mig däremot rädd och ledsen.
Mina "handikapp"
Jag kan inte relatera till andra människor som alla andra verkar kunna göra. Jag vill vara ensam på ett sätt, inne i min värld, jag vill sluta mig och oftast inte träffa andra gnälliga, missnöjda människor som inte har något att tillföra mig ändå. Ibland behöver de inte ens vara på det sättet, de kan vara hur trevliga som helst, men jag vill bara sitta i mitt hörn och isolera mig. Det har varit så länge nu, kanske sedan jag var tonåring, jag har bara inte tänkt på det förrän de senaste åren då det har blivit lite av ett problem. Kanske inte nödvändigtvis för mig, men för andra.
Jag måste ha struktur, annars ballar jag ur. Det går inte att komma en halvtimme/timme innan och bestämma en sak, eller ändra sig fram och tillbaka för många ggr för då får jag panikångestkänningar. Jag tycker inte om för mycket intryck på en och samma gång, då jag blir ofokuserad och tappar tråden. Jag måste ha städat kring mig, annars går jag omkring och konstant plockar runt bland sakerna och kan inte fokusera på något annat. Avbryter någon mig när jag pratar så börjar jag att stamma. Jag måste skriva upp dagens göromål på en lapp för annars klarar jag inte av att göra något av det jag ska göra. Jag klarar inte av att hålla så mycket saker i huvudet för jag glömmer bort det. Det är lätt att skratta bort allt, men det har blivit ett jättestort problem för mig och jag undrar om jag har något enklare handikapp av något slag.
Sen tycker jag att det är hemskt att vara såhär öppenhjärtlig om det som jag tycker är jobbigt, men det hjälper en iaf att se sig själv från ett annat perspektiv. Och trots allt, vilken tur att jag ändå är som jag är, för annars skulle jag ju inte vara jag.
