We can do anything - we're fearless when we're young...

Jag fick sån grym inspiration från ingenstans förut. Jag fick för mig både det ena och det andra. Jag ska skriva en bok, jag ska lära mig spanska ordenligt, jag ska ut och resa i världen och allt ska bli så bra och kul. Fråga mig inte varför allt det här dök upp i huvudet, men det gjorde det iaf.

För ett halvår sen släppte all press jag haft inom mig under 10 år och all inspiration kom tillbaka på en gång. Jag kunde inte sortera ut hälften av flödet som rann igenom mig och mycket fick nog alla mina vänner och min omgivning bli varse. Mycket av detta var även tack vare mina kära vänner som genom en process fick mig att inse att jag hade något att komma med, speciellt Antoine och Larne. <3 Ta det här med fotografin t.ex. Jag är väl knappast ensam om att fotografera och att ha det som intresse, var och varannan människa är väl hobbyfotograf idag, men det har alltid varit någon slags dröm jag haft, även om jag aldrig kommer att ta det till någon annan nivå än just hobby.

Andra kreativa saker jag älskar är att sjunga, dansa, skriva och i viss mån rita. Ritandet la jag visserligen ner för många herrans år sen, men när jag flyttade för en månad sen så hittade jag en teckning i en gammal dagbok som jag gjort när jag var 19 år. Och när jag berättade för min kära mor att Antoine satt och målade en dag så utbrast hon att "Det gjorde ju du mycket förr! Gör du aldrig det längre, du som var så duktig?". Pinsamt tycker jag när hon säger sånt. Jag har alltid tyckt det varit pinsamt när folk har sett mina alster, förutom möjligtvis foton som jag tagit, men det är inte på så abstrakta saker som att rita eller skriva. Ritar man eller skriver så blottar man nog mer av sig själv än om man fotograferar. Så tror jag att det är.

Nästa gång jag åker ner till Valdemarsvik så kommer jag att plocka med mig mina teckningar hem sen. Jag kommer även att försöka ta med mig mina teckningar jag gjorde när jag var liten och sådant, för det är kul att ha. Sen har jag ju fetaste manuskriptet ever som ligger och skräpar på mitt gamla flickrum. Jag skrev alltid storys när jag var 16-17 år gammal. Den längsta storyn är på över 200 handskriva sidor. Jag fattar inte varför jag bara lät det ligga och inte tog med mig det hem! Sen har jag en färdigskriven story som faktiskt ligger i ett stort kuvert (av någon anledning). När jag var hemma i somras och hittade detta så vågade jag inte läsa det, för jag blev av någon anledning sjukt nervös och kände att jag inte kunde ta det till mig. Jag tror jag tycker det är pinsamt att läsa något som jag skrev när jag bara var 17 år och inte visste ett skit. Allt är så trivialt på något sätt.

Summan av detta: Jag är mer kreativ än jag någonsin varit på 11-12 år egentligen. Hela världen ligger framför mig. Det gäller bara att våga ta för sig och framför allt att ta den tiden.