We can do anything - we're fearless when we're young...

Jag ville aldrig ta fram den sidan, men ibland kommer den tillbaka även om det har blivit mycket bättre. När jag gick vägen ner till station igår så tänkte jag på hur livet hade kunnat vara om jag fortsatt på samma spår och samma tänk. Jag hade förmodligen varit rätt illa ute om jag hade fått fortsatt och förmodligen bantat ner mig till runt 45 kg och druckit en massa sprit eller liknande. Men så sattes det plötsligt stopp för mina planer, min bäste vän reagerade tillslut och stoppade mig i stort sett. Han sa bland annat att jag var vacker som jag var och det var det enda som betydde något. Han tyckte jag var för smal, trots att jag själv tyckte jag var alldeles för tjock.

Jag löptränade, ibland varje dag. Jag åt helt klart för lite mat och jag drack för mycket vin ibland där jag satt i min absoluta ensamhet. Jag kunde aldrig se framåt och jag levde bara för dagen, för det var det enda sättet jag kunde överleva på, annars hade jag gått under.

Mina vänner var så långt bort. När man är inne i sig själv ser man inte att någon är nära, och det kändes som att även min bästa vän försvann ifrån mig mer och mer. När året kom till sitt slut var jag ensammare än jag varit på enormt många år, jag blev sjuk och gick ner till 49 kg. Jag började långsamt att tyna bort.

Gradvis blev det bättre. Förra sommaren var en mix av en plåga och en lycksalighet. Min bäste vän kom mig ännu närmare och vi fick den kontakten jag alltid velat ha. Jag hade funnit andra vänner från förr igen och jag kände mig levande efter att ha famlat runt i en gråzon som jag egentligen befunnit mig i sedan jag var 18 år. Men allt jag hade började efterhand att krackelera samman och jag såg ingen utväg alls ibland.

Ibland är jag enormt trött. Jag skulle kunna lägga mig på golvet och sova och ibland känns livet hårt och att ingen förstår en, men jag brukar peppa mig själv med positiva tankar om att någon dag så kommer allt det här att försvinna helt. Jag är lycklig nu i vissa avseenden, jag har de bästa kring mig och jag älskar dem alla. Men vissa saker från det förflutna kommer vara svårt att acceptera att det faktiskt hänt känns det som ibland.

"Sometimes, oh sometimes - how I wish I could cry" - Yello

Den mest underskattade skönheten som finns på denna jord är skönheten som finns i godhet, ett varmt hjärta, ett hjärtligt skratt och leende och ett lätt sinne. Snällhet är helt klart underskattat och det verkar som att falskhet alltid vinner den mest kortsiktiga uppmärksamheten, men sanningen är att snällheten och godheten alltid kommer att segra.

Att be om ursäkt och att därmed erkänna sina mänskliga brister är en dygd och något som alla människor borde lära sig att göra. Många skyller istället ifrån sig eller gömmer sig bakom konstiga förklaringsmodeller till sitt beteende, när det egentligen skulle vara så enkelt att ge ifrån sig det lilla ordet "förlåt". Jag har själv många mänskliga brister men jag har aldrig varit rädd för att säga förlåt eller erkänna att jag hade fel, så stor är jag inte att jag tror mig vara störst.

För lite mer än ett år sedan stod jag i en lägenhet på en fest. En kompis till värdarna klev in, hälsade på alla utom mig och gick med (uppåt)näsan vidare till andra sidan av lägenheten. Jag tror hon såg något hos mig som gjorde henne rädd eller så valde hon att av en anledning bara kallt ignorera mig, till ingen nytta alls. Det allra roligaste är att alla säger att den här människan är så snäll och rolig. För mig framstod hon bara som en omogen flamsfia som var full redan när hon kom, det jag såg av henne.

En annan tjej jobbar hårt med att förneka sitt upprepande notoriskt otrogna beteende efter att allt uppdagats för pojkvännen.

Människans natur är bara fascinerande.

Förra veckan barskade jag upp mig rejält och bad Antoine att en gång för alla lära mig hur man använder FL Studio. Sagt och gjort, han gav mig en lektion utspritt på några timmar och vips var jag igång och skapade egen musik. Den största anledningen till att jag ville lära mig grunderna är att jag ville ha en "solokarriär", haha. Jag vill göra egna låtar och se var jag hamnar.

Så nu är jag halvvägs inne i en låt som jag kommer att släppa på min nya kompletterande Myspacesida inom en ganska snar framtid. Jag har inga låtar uppe än så länge, layouten är tillfällig, så sidan är inte speciellt intressant just nu, men för den som vill kolla in den iaf hittar den här.

Det som är lite märkligt är ju att musiken bestämmer över en, man bestämmer inte över musiken. När jag började lägga in beats så var det mest på skoj och jag hade någon vision om att jag skulle göra dansmusik/electronica eller hur man ska uttrycka det. Istället blir första låten mer åt soul/hiphophållet, vilket är väldigt märkligt efs det närmsta soul/hiphop jag har lyssnat på någonsin var väl TLC i gymnasiet, haha.

Spännande ska det iaf bli att se hur det här utvecklar sig och vart jag kommer att landa.

... 이사할 거야! Jag ska flytta inom de närmsta veckorna. Så nu vet alla det. Bahbaj Flempan!

Igår åkte Antoine och jag till Hagsätra för att genomföra en kupp tillsammans med herr och fru Nestor. Vi skulle bryta oss in i hos Jens som nyligen fyllt år för att överraska honom medan han var borta och åt ute med några släktingar. Vi försnillande ett par extranycklar för Jensa och sedan var det fritt fram att inta lägenheten. Ballonger blåstes upp, den vackra födelsedagspresenten inrättades och planer smiddes. Sen var det dags för Jensa att komma hem... Stackaren möttes både av smällande ballonger och skönsång. (första klippet är låg volym på i början, så dra inte upp för högt!)

Jens kommer in genom dörren

 

 

Vi hade tillverkat en alldeles egen hälsodryck till Jensa, som han VÄGRADE smaka

 

 

Herr Nestor ger hälsodrycken betyget fyra solar!

Promenader i den ljumma sommarnatten har blivit något av en vana faktiskt. Jag har alltid älskat natten. Det är mörkt och tyst och det var på nätterna året 1998-99 som jag skrev mitt stora epos som jag snart ska ta tag i och göra om till ett nytt projekt. Iaf, det är tydligen inte bara jag och Antoine som gillar natten, vi har även fått en fyrbent vän som vi ibland brukar möta på samma ställe. Jag kallar honom Gibbo efter min favoritkatt. ;)

Lite blyg?

 

Type "LOAD", press "return", start the tape. Gotta love it... Har tänkt många ggr på sistone att jag nån gång i mitt liv måste ha en Commodore 64 i min ägo igen.

Vänligen välkommen till den nya layouten på min blogg. Den återspeglar mer mitt inre än vad den sterilt OCD-vita gjorde, även om jag ändå tyckte att den fyllde sitt syfte den också. Det rosa är även en passning till Joppe som fyllde 7 år i söndags. Hennes favoritfärg är rosa, om det lilla livet inte hunnit ändra sig dvs.

---

Joppson dansar Lady Gaga-dans!

Jag är kanske helt dum i huvudet, eller så har jag solsting, men jag funderar skarpt på att byta blogg igen. Denna gång till Tumblr och blogga där istället eller nåt... Eller så tar jag helt enkelt och gör om den här bloggen till nåt spejsigare. ...Bra idé, så gör vi helt enkelt.

En liten sommarpresent från Antoine till mig. Han gillar Lilo & Stitch lika mycket som jag. Vem kommer att vara hetast på stranden i sommar med denna handduk?

Jag hade tänkt att jag kanske skulle lagt ut en massa foton från helgen när mina föräldrar var här uppe och hälsade på, men det blev så många och kändes lite privat, så jag rekommenderar alla som känner mig att kolla på Facebook istället, där jag lagt ut dem.

Jag och Bernardiño fick en väldigt fin blomma av mina föräldrar innan de åkte hem till Vika igen.

I came across a cache of photos...

Jag funderar på hur mycket som faktiskt har ändrats under dessa 7 år, som egentligen gått relativt fort ändå. Såhär ser iaf Jonna och jag ut idag, 6 år och 8 månader senare (när bilden togs i april). Mitt hår är enormt mycket längre, jag har blivit både smalare och lite äldre (och förhoppningsvis lite visare). Jonna har växt upp till en övermäktigt lång blivande 7-åring med blont hår och bruna ögon, och med en personlighet som besitter teatraliska drag. Jag undrar hur nästa bild på oss om 7 år kommer att se ut. Förmodligen är Joppe en mäktig 180 cm lång 14-åring då. Det skulle inte förvåna mig ett dugg.

 

Igår åkte jag och Antoine in till stan för att vidare bege oss upp till Brunnsviken för lite bad och sol. Väl där stod det ganska snart klart att vi aldrig skulle hitta en plätt att vara på. För mycket folk helt enkelt. Så då tog vi det djärva beslutet att ringa upp Anna och fråga om hon hade lust att hänga med till Maltesholmsbadet i Hässelby istället. Praktiskt efs hon nyligen flyttat ut dit och bor faktiskt nära stranden, precis i närheten av där jag bodde hos Niklas förut.

Sagt och gjort, vi kom till Anna och gick husesyn. Mycket fin lägenhet måste jag säga! Totalrenoverad rakt igenom och speciellt köket föll mig i smaken. Så där har du gjort ett kap, Anna! En stund senare drog vi oss neråt stranden och solade. Vi badade även ett par ggr innan vi gav oss hemåt Anna igen och tog en pizza nere på Hässelby Wärdshus innan jag och Antoine påbörjade vår långa färd hemåt till söder om söderort igen.

Idag har jag precis tagit en liten 3 km löprunda för att värma upp lite. Enormt hett och kvavt ute, så jag tycker det nästan räcker att ta kortare distanser. Knappast läge för en mil just nu! Ska fixa till mig, duscha och fixa med tvättten, så bär det av inåt stan sen. Min man väckte mig imorse och sa att han ville köpa en sommarpresent till mig, så det blir att gå på stan en sväng först. <3 Sen kanske det bär iväg utåt Millesgården. Enormt spännande!

Detta var ju några veckor sedan det faktiskt hände, men nu är det officiellt ute i etern. Sälis och Lillsälis har tagit sitt pick och pack och flyttat in hos Andreas permanent nu. Det var något som de båda sälarna hade konfererat om redan innan de bestämde sig för att dyka ner i en väska och följa med från Flempan till Rönninge.

Igår var det ännu en maxad dag. Först tog jag mig in till stan och Brunnsviken för att sola och bada i ett par timmar innan jag mötte upp Anna med sällskap, och så anslöt även Andreas senare. Blev en mycket bra dag och kväll.

Det känns som att tiden rinner iväg och att jag inte har så stor koll på vad jag gör på dagarna egentligen. Senaste tiden har ändå varit mycket inspirerande på olika sätt och jag ser lyckan in många triviala saker som jag inte kunnat göra i samma utsträckning förut. Jag har förvisso alltid varit romantiker till sinnet, men med min själsfrände ser jag saker bortom mig själv som jag förut inte trodde var möjligt.

Han ger mig möjligheten till att utveckla mitt sinne på ett sånt sätt jag inte trodde var kommunicerbart mellan människor. Bara genom att tala sätter han verktygen i min hand till att förstå och bearbeta.

Människan måste en gång för alla göra upp med sitt ego, annars kommer vi aldrig att kunna förstå varandra eller bli lyckliga. Jag tänker inte lägga mer energi än nödvändigt på negativitet längre. Livet är för kort för att slösas bort och gå till spillo.

---

"There was this dream last night"

There was no center anymore of a selfish thought, only dynamic minds that was playing everywhere at the same time. Where there is no center, there is no core to be heavily infected with pain. From there, we walked into the light. ...."

 

-Andreas B. Castillio

 

Ny dag imorgon och nya tag framöver! Hwait'ing!

Här satt man och gassade sig i solen efter utförda sysslor och så kommer det en pissmyra och ajajaj, min stackars lilla fot värkte. Surade och gick in... Jag ser ut som mormor på bilden kom jag på, plus att det där röda förmodligen snart ska väck, väck, väck. In need of a change!