We can do anything - we're fearless when we're young...

Jag tänkte för en gångs skull tala rakt från hjärtat ang en sak som gnagt mig ett tag nu.

Jag har alltid hållt Antoine mycket kär som vän, men något annat växte fram som jag inte hade trott var ens möjligt för säg ett år sedan. Vi har varit goda vänner i fem år nu, vilket verkar vara mycket länge i en sån här stad, något som bör påpekas med största respekt och inte bemötas med som vissa gjort det: "jaha, ni har hållt på SÅ länge", bara för att trycka tillbaka en i skorna, för det är inget som ens borde behöva nämnas. Antoine är, och kommer alltid, i första hand att vara min bästa vän och har alltid varit och jag har alltid varit beredd att vara där som vän, och största respekt för att jag faktiskt har haft ett förhållande större delen av vår vänskap utan att det har hänt något mellan oss, vilket jag tror en del har svårt att förstå. Men det har alltid funnits något där, en genomgående respekt och förståelse och en tanke om att vi två delar något speciellt vilket på senare tid manifesterats i och gått över till ren kärlek utan att för den delens skull behöver betyda att jag totalt dissar mitt förra liv och förhållande på grundval av detta.

Anledningen till att jag ens behöver klargöra det här är att jag mötts med sån total oförståelse. Men notera detta: alla människor är inte djur och måste sätta på varandra efter två sekunder. Möts man med en förståelse och respekt för den andre och en vetskap om vad man vill få ut av sin vänskap kan man lätt förhålla sig till den. Sen att alla locos fick rätt i slutändan är en annan sak. Jag vet inte om jag ska garva åt det eller inte, men jag ville bara klargöra detta.

Jag älskar Antoine, som vän, som själis loco, som min love of life. Jag har bara en genomgående agenda om att saker ska vara rätt.